अल्लिंसें मोट अर्बेत्स्ल्!

Det vilar något i grunden tragiskt över den borgerliga regeringens syn på arbetsmarknaden. Problemen – med en formulering drypande av distans beskrivet som ”utanförskapet” – skrivs helst på människors lättja.
Resultatet blir en moralism som bara hjälpligt kan skylas över av retorik, och av den tidigare regeringens misslyckanden. En mobbning av de arbetslösa.
Försämringen av a-kassan är redan genomförd. Genom att trappa ner ersättningen ska de arbetslösa intresseras för att söka arbete, sannolikt till lägre lön än tidigare. Någon förlängning av ersättningsperioden efter de maximala 300 dagarna ska inte längre komma ifråga.
Samtidigt har resurserna för vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder, två insatser som gör det möjligt för människor att utvecklas, dragits ner. Amschefen har förgäves vädjat om resurser för att möta den efterfrågan på utbildad personal som nu växer rekordsnabbt.
Den frist som hittills gjort det möjligt att söka arbete på hemorten avskaffas. Arbetsförmedlingen ska redan från början kunna begära av den arbetslösa att hon eller han pendlar tio-tals mil till ett jobb.
Kraven på att acceptera andra arbeten än de den arbetslösa har utbildning för ökar dessutom.
Däremot är regeringen fortfarande svävande när det gäller innehållet i den ”jobb och utvecklingsgaranti” som ska ta vid för långtidsarbetslösa.
Ministern talar vagt om ”coachning, handledning och handlingsplaner”. Möjligen kommer garantin också att innehålla utbildning.
Regeringens politik innebär inte bara ett ökat tryck mot de arbetslösa. Den leder också, enligt ekonomins normala lagar, till en press på lönerna. I synnerhet gäller det yrken med små krav på utbildning eller kvalifikationer. Resultatet blir med andra ord ökade löneskillnader.
Till det kommer den osäkerhet som urholkningen av trygghetssystemet innebär. Arbetslösheten får ett än högre socialt pris, något som ökar motståndet mot förändringar. Att yrkes- och vuxenutbildningen rustas ner gör löntagarnas utsatthet än större.
Regeringens arbetsmarknadspolitik kan möjligen öka antalet sökande till de arbeten som finns. I dagens högkonjunktur är det inte oviktigt.
Däremot skapar vare sig sänkt a-kassa, hårdare tag på arbetsförmedlingarna eller nya låglönejobb den kompetens som kan utveckla svensk ekonomi.
Kanske är det, tillsammans med föraktet för de enskilda människorna, den allvarligaste konsekvensen av regeringens mobbning av de arbetslösa.